Att skriva om lycka och glädje, eller predika lagomhet och besinning är svårt, åtminstone om läsaren ska få ut något av det. Det blir i det första fallet så motståndslöst, så - ointressant. Visserligen håller jag med Sven Lindqvist om att lycka och idyll inte infinner sig med mindre än att man arbetar i den riktningen dagligen (ett arbete som är nog så intressant att beskriva eller läsa om), men att måla upp själva tillståndet är svårare. Man kan låna grepp från euforiken, även om det kanske blir lite krystat med glädjetjut och vilda gester inför vardagens små glädjeämnen.

I det andra fallet blir det nästan ännu värre för den som satt sig att försöka: det blir outhärdligt snusförnuftigt och blodfattigt. Att man borde ta det lite lugnt och nöja sig med det man har kräver inget snille för att inse.

Trots det har jag haft ett visst utbyte av den romerske diktaren och halvkändisen Horatius verk, i Ebbe Lindes översättning i Forumbibliotekets utgåva, inhandlade på ombyggda Alfa antikvariat vid Drottninggatan. Det är onekligen så att mycket av det han skriver är rena klyschor och truismer, men det personliga anslaget och det mustiga språket täcker upp de plattaste partierna med en behaglig fernissa. Jag ser det som ett sätt att odla mitt intresse för det epikureiska arvet i kulturhistorien, att vandra i Michel Onfrays fotspår, i väntan på att del tre i hans essäsvit Filosofins Mothistoria ska publiceras på svenska i november.

Eftersom jag just nu har en behagligt sysslolös söndagsförmiddag över roar jag mig med att skriva av några av mina favoritepistlar av Horatius. Mycket nöje.

*

Medan du stod bort i Rom och höll tal, satt jag i Praeneste,
läste där om på nytt vad Homeros har skrivit om Troja.
Tro mig, förträfflige Lollius, dygd, skam, nytta och skönhet
ställer han fram mer klart än både Chrysippus och Crantor.
Tvivlar du? - Om du har tid vill jag visa det närmre. Så
hör då:

Handlingens hela förlopp, och hur Paris förälskelse föder
denna mångåriga fejd mellan grek och barbar, är den inte
amplaste prov på regenternas dårskap, massornas hetta?
Antenor, ensam klok, förnekar att orsak till krig finns;
Paris tar det som intrång, när han beredes en chans att
härska i lycka och ro, han spjärnar. - När Nestor vill medla
mellan Peliden och Atreus son, se vi också hur föga
klokhet förmår i en strid där hjärnorna hettas och kättja
driver sitt spel. Och vad furstarna brast, får akajerna sona.
Svek och försåt och brott, det är regeln. Och yra och tvedräkt
trvis överallt: både utom och innanför murarna syndas.

Återigen, vad dygd och förstånd förmår hos en enskild
visar oss nyttigt och klart Odysseus berömda exempel -
“många städer han sett, många människors sinnen och seder
känna han lärt, där han slungades kring på det böljande havet
sedan han Troja betgungit och förrn han beredde omsider
efter otaliga mödor båd sin och kamraternas hemkomst”.
- Det om sirenernas sång och om Circes pokaler, det kan du.
Hade han gjort som kamraterna, tömt dem dumt och
begärligt,
hade han hamnat med ens under skökans försoffande välde,
sänkts i nivå till en hund och det lojt träckälskande svinet.
Nummer är vi, ej mer, vi människor, födda att tära
markernas frukt eller snylta oss fram - ett Penelopes påhäng.
Alla vi drönare är liksom friarnas hop och benägna
enligt vår snöda natur att förpläga vår kropp mer än nyttigt,
sova till långt fram på dan och med cittran förjaga vår
nattsömn…
Dikten håller en spegel: du ser där de sjukliga dragen.

Rånare brukar stå bittida upp för att strypa sitt offer.
Vakna i tid, också du! Det gäller att rädda dig! Minns att
den som ej springer som frisk måste springa när soten har
kommit.
Griper du ej var dag före dagningen ljuset och boken,
riktar ej in ditt sinn mot väsentliga ämnen och studier,
då skall du vrida dig snart under avund och skamliga lustar.
Börja i dag! Om du fick litet smolk i ett öga, du skyndar
tagat det ut - varför söla ett år, när din själ är belamrad?
Halvt klart handlingen är, blott du väl har börjat. Så fatta
mod till att fatta förnuft! Sätt i gång! Om du tövar med tiden
för det som är ditt verkliga liv, då liknar du bonden,
vilken försitter sin sådd och säger: “när bäcken har torkat…”
- bäcken som flöt och skall flyta alltjämt till tidernas afton.

Haltlösa ting ställs högt. Högt skattas silver och brudar,
rik helst, och av gott stånd, med utsikt att skaffa dig söner.
Vildskog tämjs med plog. Men själen ligger där otämjd,
utan kultur. Om dess skatt och avkomma vårdar sig ingen. -
Den som har nog för ett dagligt behov bör ej önska sig
mera. -
Hus, förvärv utan mark och skatter av guld eller koppar
lyfter ej bort från sin ägares kropp hans sjukdom och feber,
botar än mindre hans själ; att man själv är frisk, är vad först
bör
ställas som villkor dock, om man rätt skall njuta vad
samkats. -
Den som är slav under skräck och begär, hur gläds han åt
godset?
Just som en blind åt en bild eller såsom en döv åt en cittra. -
Guld är ett maktlöst plåster för bruten andes podager. -
Efter din själ tar de smak, de ägodelar du njuter,
likasom allt blir surt, som förvaras i inpyrd kruka. -
Sky utsvävningar Dyrt får de köpas, med ånger och
smärta. -
Girig man har det knalt för jämnan. - Sikta på träffbart! -
Avundsjuk kallas den man som lider av framgången…
(andras! …
Värre tortyrredskap har Siciliens värsta tyranner
aldrig tänkt ut.) - Den som ej har makt att dämpa sin vrede
önskar snart att han ej hade gjort det som smärtan och harmen
drev honom till: därför är han svag, om än mäktig i våldet. -
Vrede är övergående sinnessjukdom. - Regera
själv dina drifter, ty gör du det ej, blir det du som regeras. -
…Här, unge vän, har jag fött dig till tjänst några goda
maximer.
Unghäst tämjs av beridarens hand. Och den valp, som på
hjorthud
väl börjat gläfsa på gård, nog driver han snart själv i skogen.

Ännu en sak - minns det och drick mina läror med sinnet
vänligt mot vännen och rent, unge man, om goda de syns dig:
smaken som krukan sög in, när den en gång var ny, den blir
kvar där.
…Nåja, du gör som du vill. Om du hastar framåt eller tövar,
stannar jag mans där jag är och vänder på nytt  till Homeros.

(Epistel 2)

*

Om du har nog bekvämt som gäst på en Archias-soffa,
heller ej drar dig för kål, serverad på måttliga lerfat,
kom då till mig, Torquatus. Jag väntar på dig till kvällen,
ja, till dess sol gått ned. Som dryck skall du njuta ett lantvin,
sådant det trampats i backen från Sinuessas Petrinum
ned mot Minturnaes träsk det år då Taurus var konsul.
Har du ett bättre, tag med! Varom ej, lyd chefens befallning!

Härden blänker allren och kärlen är skurade för dig.
All liten strid, alla planer på vinst skrinlägges för kvällen.
Ej minst Moschus process! För i morgon har Caesar sin
årsdag,
då får vi sova hur länge vi vill. I kväll kan vi strafflöst
tänja vår sommarnatt med vaka och vänskapens samtal.

Ty varför har jag väl spart några slantar, om ej de skall
brukas?
Snåla så sträng mot sig själv, för att arvingen sedan skall slösa,
gränsar till själssjukdom. Nej, dricka och stänkströ med
blommor
njutningens bord blir min regel i kväll, må det sen kallas
oklokt.
Ruset, vad röjer det ej! Det lägger i dagen det dolda,
skänker den skygge ett hopp och tränger den tröge till
drabbning,
lättar bekymrade sinnenas tyngd, ger människan konsten.
Ymniga bägares mängd omskapar den tyste till talför,
lossar i knapphetens tid på den boja som fängslade glädjen.
Höga bestyr, som nu åligga mig! - jag är lämplig och villig,
lyfter min hand och svär: snyggt överkast, rena servetter,
blänk och parfym skall det bli! Både dryckespokalen och faten
skall gengiva din bild: däremot skall vi hoppas att ingen
gengiver dan därpå vad förtroligt här sagts; men att alla
trivs med sin soffkamrat.

- Dem bjuder jag: Septicus, Butra,
samt, om han inte har träff med en flicka till middan, Sabinus.
Så lagt, ligger vi bra. Det blir plats för skuggor emellan.
Vill du ha än några in, så skriv mig en rad, fast om laget
ökas för starkt, blir det trångt, och de liggande plågas av
bocken.

Främst kom själv! Lägg åsido affärerna, öppna din lönndörr,
smyg dig försiktigt iväg från klienten som kläder din
vänthall!

(Epistel 5)

*

Till stadsälskaren Fuscus en hälsning och famn från hans
broder
landsbygdsälskaren här! - det är närapå enda kapitlet,
där vi går starkt i sär, du och jag, två tvillingar annars
nästan i all vår smak. Nej, säger den ena, den andre
säger då också nej. Eller också så nickar vi bifall
båda i samma takt, två gamla förtroliga duvor.

Du håller hårt likväl på ditt bo. Jag prisar naturen,
bäckarna, klippans häll med sitt mossiga kläde, och lunden.
Ja, absolut! Här lever jag, här regerar jag furstligt,
sedan jag utspytt allt som stans mobb höjer till himlen.
Som avfällingen flyr från en präst med hans eviga bullfest,
trår också jag till ett ljuvare bröd, mer smakligt än honung.
Ty är naturenlighet icke grunden för människans levnad?
Är icke plats för ett hus och en gård det första behovet,
och var fylls det så väl som just på lyckliga landet?
Var är vintern så mild? Var svalkar en ljuvare vindfläkt
Hundens frätande brand eller Lejonets hetsiga anlopp
när det i blint raseri fick ett skarpt stygn givet av Solen?
Var plär avund och sorg så sällan antasta sömnen?
Doftar och lyser ej gräs mer skönt än Libyens läggsten?
Vattenledningens bly bukas ej av att klarare vatten
än det som spritter med sorl i min brådsnabbt fallande
bergsbäck.

Gärningen talar ett språk, som erkänner mera än tungan.
Strömmar ej folket ur stan för att fira sig fester på landet?
Sätter man ej som prydnad i Rom bland pelarna skogsträd,
prisas ej högt det hus, vilket äger en utsikt mot fälten?
Driv naturen med ris på dörrn, jämt vänder hon åter,
spräcker i hemlig triumf din förkonstling innan du anar.

Väl må man skratta förnämt åt den bonde som inte vet skilja
äkta sidonisk purpur från rödlavsfärg från Aquinum -
felet är mindre dock och tränger ej märgen så nära
som när en stadsbos liv förblandar det sanna och falska.
Medgång och penningförvärvuppblåser hans själ, dagen efter
skakas den svårt av förlust. Allt som nytt och besynnerligt
glänser
ger hans sig genast på. Nej, fly allt stort, det är bättre!
Trygghet, lugn och behag finns blott i dalen. Ej uppgår
kungar och kungliga hov mot den fattiges hydda i trevnad.

Hjort och häst en gång kom i tvist om gemensamma beten.
Hjorten med mäktiga horn låg över i kampen, tills hästen
hittade på att anropa mänskan och låta en bågskytt
svinga sig upp på hans rygg och styra som ryttare. Hjorten
drevs nu på flykt, men betslet och ryttarn blev hästen ej mer
kvitt.
Så blev staden grundad till skydd, men är vorden en boja.
Den som av fruktan för armod byter sin frihet mot pengar
bär som ett ök sträng herre på rygg, får glädjelöst slita
evigt i enformigt knog, för han ej vet att bruka vad smått är.

Egendom är som med stövlar: för små, då sitter de illa,
skaver gärna och trängs, men för stora, då snubblar du, faller
raklång i andlig smuts. De bör vidgas blott så de passar.
Lever man nöjd med sin lagoma lott, då lever man visligt.
Samlad skatt gör antingen tjänst, eller ock kommenderar:
bättre att leda ett ringare gods än att släpas av större.
Giv mig en varning, Aristius, ifall du finner jag samlar
envist mer av timliga ting än jag faktiskt behöver!

Skrivet i gräset en dag vid gudinnan Vacantias tempel,
nu en raserad ruin. Allt väl, bara du vore med mig!

(Epistel 10)